Mazarin

Mazarin är såld.

Dessa ord har jag, Marta, tänkt på under de senaste dagarna. De är från filmen ”Elizabeth” och orden utropas när (Bloody) Mary är död och Elizabeth tar över kronan i samma stund. Lite så är det för oss.

Idag är det exakt ett år sedan vi lämnade Stockholm och gav oss ut på detta äventyr som vi fortfarande är mitt uppe i.

Och av en slump har det blivit så att det är just idag som tar vi över vår nya båt, Biscuit. Samtidigt som vi känner sorg för det vi lämnar, för Mazarin är verkligen som en familjemedlem, så känner vi glädje inför det nya.

En ny båt med ett nytt namn (även om vi följer kak-temat) kräver en ny blogg. Detta inlägg ligger både på www.sy-mazarin.se och på www.sy-biscuit.se som är den plats där ni kan fortsätta följa vårt äventyr. Vi har också registrerat en ny e-mailadress, se Kontakt på nya sidan. Snart tas Mazarin förhoppningsvis över av nya ägare och den delen av vårt liv och sy-mazarin.se släcks ner efter tre händelserika år. Men först en summering av året som gått.

Topp 5 bäst under året som gått:

1. Alla trevliga människor vi mött, för många för att räkna upp här
2. De sista fem sjömilen av Atlantöverfarten; perfekt vind, sovande barn, djup glädje
3. Delfiner, valar, fåglar, ödlor, getter; djurliv i massor
4. Kanalerna genom Nederländerna; väderkvarnar och kossor, vi åkte med Mazarin på en viadukt över en motorväg
5. Det karibiska tempot när man bara kan ta dagen som den kommer, snorkla lite, äta när man är hungrig och sova när man är trött

Bubblare: plocka sin egen grapefrukt

Topp 5 wow-ögonblick under året som gått:

1. När Fox lärde sig att gå på The Saints; plötsligt så bara lossnade det och han gick flera hundra meter direkt
2. Hastighetsrekord: 11,3 knop i medström och bleke vid Cowes, södra England, samt 11,8 knop nedför en våg i kulingen på väg mot Kap Verde (det var dock rätt så jobbigt)
3. Stjärnhimlen och marelden som fick oss att se natten på ett helt annat sätt under första nattvakten över Biscaya
4. Övernattning på hotell på Guadeloupe när Marcus fyllde år
5. Eclipse, Maltese Falcon, Velsheda m.fl. superbåtar på nära håll

Bubblare: När Pär hoppade i vattnet mitt under Classic Week-paraden i English Harbour för att fiska upp ett Mardi Gras-halsband som en båt slängde i, och lyckades! Han gav det sedan till Fox som tämligen omgående slängde ner det i vattnet igen…

Topp 5 små glädjeämnen under året som gått:

1. Att ro in och köpa en nybakad baguette halv sju på morgonen på The Saints
2. Folks varma flirtande med Fox
3. De varma våfflorna i Glowe efter ovädret utanför Arconas fyr
4. Att läsa andra långseglares bloggar
5. Att under en het dag hitta en burk konserverad ananas som man glömt att man lagt i kylen

Bubblare: skrubbhandskar till tvagningen; river skönt bort svettig, skitig och saltstänkt hud

Botten 5 sämst under året som gått:

1. Kvaliteten på Raymarines tiller autopilots
2. När vattensäcken gick sönder och läckte ut nästan allt sötvatten mitt ute på Biscaya
3. Möglet som spred sig som en löpeld bland våra kläder när vi var i regniga och kalla norra Europa
4. Skräpigheten och bristen på en endaste ren gräsplätt där Fox kan leka
5. Det karibiska tempot när man väntar på något viktigt

Bubblare: den tyska gränspolisens s.k. hälsningsfraser (hello 1988)

Fox när vi åkte:

… och en bild på Fox när han fyllde ett år:

… och nytagen bild:

Vår älskade unge!

För de som är otåliga bjuder vi på lite lugnande karibisk pausunderhållning i form av denna reggae-sommarplåga som vi hörde spelat dygnet runt på Papa’s på Dominica. Den är grymt bra men – varning – den biter sig fast i huvudet!

Vi kan också tipsa om bloggen Wind om ett gäng unga Handelsstudenter från Göteborg som rustade upp en 47-fotare och seglade till Västindien ett år och som just kommit tillbaka. Vi hittade denna blogg för bara en vecka sedan och har läst igenom hela. Den är riktigt inspirerande, för killarna åker på den ena motgången efter den andra men behåller sitt goda humör. Den är också fantastiskt rolig. Läs!

Men under tiden så får ni nöja er med denna korta rapport.

Vi har den senaste veckan sysslat med att hålla kontakt med en väldig massa människor, leka med barnen på Hero, läsa gamla nummer av Cruising World och svettas. I fredags fick vi till och med varsin kall öl ombord på Hero. Ska återgäldas inom kort, det lovar vi!

”När vi har gjort det här i ett par år så tror jag att jag vill leva ett vanligt händelselöst och förutsägbart liv ett tag.”

Han sade i.o.f.s. också:

”Efter att ha druckit det här kranvattnet i ett par år kommer jag att kunna halsa T-röd.”

Båda är nog överdrifter, men inte med bred marginal, vattnet smakar verkligen ljummen barnpool.

Fox sade idag: ”Pinne.”

Dagens sista citat; ”pungsvetten from hell”. Imorgon, projekt Dusch.

Som vi skrivit förut så är vi mitt uppe i processen att köpa båt. Men vi vill inte jinxa det så ni får läsa alla detaljer när allt är klart. Men det känns lite som att gravid och gå och vänta på att få ett barn (ett närmare tio ton tungt barn iofs…). Man går i affärer och fingrar på tillbehör som man tror sig behöva. Man skriver listor med namnförslag. Man vet att det kommer att vara ett par jobbiga månader med mycket slit efter nedkomsten, men det man fokuserar på är ändå det underbara ögonblicket när man för första gången håller sin nya bebis i egna händer.

Samtidigt är det svårt att ta sig för andra projekt. Vi borde ha åkt ut till ön Chacachacare över helgen. Vi borde åka in och se huvudstan Port of Spain. Det är hög tid att tvätta kläder och lakan. Men vi är liksom lite förlamade och fjättrade vid datorn för att se direkt när ett nytt e-mail plingar in och kommer med nyheter.

Här en bild på Fox när vi badade i poolen på Crew’s Inn:

Här en bild när han äter sin favoritmat just nu; bröd med smör på (kladdigt):

Fox pratar allt mer: senaste dagarnas ord är ”koka” [laga mat], sätter en bunke på huvudet och säger ”hatten”, och han pekar på bilder i böcker och säger ”bil” och ”bajs”. Viktiga saker i hans liv. Han kan också härma en massa djur, sätta ihop Lego-bitar och äta med gaffel och dricka ur vanlig mugg.

Vi är kanske inte världens mest organiserade familj. Vi har nästan aldrig med oss extra kläder i en prydlig skötväska. Oftast inte ens pappersnäsdukar att torka av ungen med. Det är många gånger som Fox fått åka hem mer eller mindre naken, som härom dagen när ett skyfall kom när vi var på lekplatsen. Familjen på Hero var alla iklädda regnjackor, hade paraply och barnvagn och våtservetter att torka av leriga knän med. Vi hade… nycklarna till jollen och en boll. Antagligen blir man lite mer rutinerad med tiden.

När Fox ammade var det ju ännu enklare, då behövde man inte ens komma ihåg att fixa mat åt honom. Nu blir det ibland att vi kommer på att vi varit borta hela förmiddagen på något ärende som dragit ut på tiden, utan att han fått mellanmål. Då kan han svepa tre(!) stekta ägg till lunch och sedan somna. Stackars barn. Men vi har fått ett bananfodral och ska försöka att komma ihåg att ha det med oss, med banan i. Nåja, han är i alla fall varken mager eller övergödd och verkar må toppen. Vi har inte vägt honom på ett halvår men han är definitivt kompakt; tung men inte fet. Senaste undersökningen gjorde en läkare på Las Palmas som sade att han var i perfekt skick. Nu är det dags att ge honom nästa omgång av vaccin och vi får se hur vi löser det.

Nu ska vi snart äta lunch. Idag blir det som så ofta just nu nudlar med kokosmjölk, tonfisk, minimajs och soja samt chilisås till oss vuxna. Vi köpte en flaska ”West Indian Hot Sauce – MILD” som är vrålstark för oss svennar.

Tiden går både fort och långsamt här. Nu har vi ju inte bloggat på över en vecka och våra kompisar Taru och Alex (som har en fin blogg och som för övrigt skrev ett s.k. ”gnäll-inlägg” idag) bad oss att skriva oftare så att de vet hur vi har det.

Ja… det finns inte så jättemycket vi kan skriva om just nu. Varje dag tar vi små turer runt på varven och kollar på båtar, snackar med andra långseglare och låter Fox springa av sig. Det sliter dock lite på hans knän att rusa runt på grusplaner i lite för stora skor:

Här är vi på den lilla lekplatsen på varvet Peake:

Här testar Fox pappas shorts:

Någon sade om vädret här på Trinidad att under torrperioden regnar det varje dag, och under regnperioden regnar det varje dag – hela tiden. Det stämmer ganska bra… Ibland känns det lite jobbigt när vi lyssnar på ”cruisers net” på VHF-kanal 68 kl 08:00 och de som vanligt säger att dagens prognos är 32 grader varmt och 94% luftfuktighet samt 80% risk för thunderstorms.

Här är vår utsikt norrut mot Power Boats. Masterna är på båtar som står på land och till vänster ser man ett skjul där snabba motorbåtar med hjälp av gaffeltruck staplas upp i tre våningar:

Så här ser det ut på varven; många båtar med Till Salu-skyltar. Tyvärr var båten till vänster inte gratis… Vilket vilseledande namn!

Hit till Trinidad kommer i princip inga orkaner, som hotar övriga norra och östra Karibien mellan juni och november. Därför kommer många seglare hit, och många lyfter också upp båten på land och åker hem under tiden. Andra bor ombord och passar på att fixa med båten. På varven finns det annars en massa hantverkare (och en del klåpare…) som kan göra åt dig medan du är borta.

På bokbytarhyllan i tvättstugan på Power Boats-varvet hittade vi den fascinerande boken ”Åren med Kraka”. Den handlar om en dansk som på 70-talet byggde en båt och med kompisar seglade jorden runt i fem år. Det är kul att se hur mycket som har förändrats; bl.a. så använde de ju pejling och sextanter (ett instrument för att mäta solhöjd och bestämma sin position) och skrev pappersbrev hem med långa mellanrum. Och så funderade de över hur mycket turister/seglare som Västindien egentligen tål… Men många saker är desamma nu som då; glädjen och rädslan när man både lämnar och åter siktar land, slitet ombord, kokospalmerna som vajar i brisen…

Vi har umgåtts med den norska familjen på långfärdsbåten Hero som har dottern Selma på fyra år och sonen Magnus som är bara lite yngre än Fox. Så de har lekt, även om pojkarna de är lite för små för att låta bli att kivas om vem som ska hålla bollen/boken osv. I eftermiddag ska vi tillsammans bada i poolen på marinan som de ligger i. Här i Chaguaramas är vattnet otroligt skitigt. Mazarin och Bullen är äckliga från 20 cm över vattenlinjen och nedåt men ingen har lust att stoppa händerna i vattnet och tvätta av det – och det är inte tal om att dyka ner under båten och t.ex. skrapa propellern. Inte om man inte får bra betalt för det.

Annat spännande är den här stora vandrande pinnen som satt på en husvägg (och Martas hand, ”oj vad brun jag är fortfarande…”):

Avocadosarna (vad tusan heter det i plural?) är också stora här (Martas hand igen):

Vi fotade också ett par rejäla kryp som mumsade på ananas som någon lagt ut i vad som såg ut som en matningsstation för stora fjärilar. Dessa var dock för skygga för att låta sig fotograferas.

Ja, ingen stor dramatik alltså. Därför har vi inte skrivit på länge, vi har inte tyckt att vi har så himla mycket att berätta om än. Men vi kan blogga oftare om ni vill. Vad vill ni att vi ska skriva om?

Nu får ni ju verkligen inte tro att vi har det hemskt på något vis eller att vi känner oss nedslagna.

Här ljusnar det i alla fall jämfört med förra monsterveckan – eller nja… just nu mörknar himlen och nästa tropiska regnskur är på väg = sötvattenleverans. Men på den mer abstrakta himlen så skiner verkligen solen. Vi ska inte säga något förrän den berömda feta damen har sjungit klart, men med ganska stor sannolikhet så kan vi utlova en intressant blogg inom en eller ett par veckor när allt är klart.

Vi har hittat en lekplats här på Peake Boatyard, Fox kan nästan säga ”traktor” (alla mina genus-ambitioner mals sakta ner till grus), wifi är gratis och igår åt vi äppelpaj till middag med det sista av den svenska vaniljsåsen på pulver som Thomas tog med sig till Guadeloupe (tack!). Eller rättare sagt, det var till oss vuxna; Fox fick hemlagad köttfärssås med potatismos – så elakt och så PK. På fina Grenada väntar gamla och nya vänner och vi åker dit så fort vi kan.

Det är intressant att det inlägg som fått flest kommentarer på 24 timmar är ett där vi gnäller. Visst gnäller vi, så är det ibland.

Särskilt tack till Björn för hans humoristiska kommentar. Och tack till alla andra som gett sitt stöd på bloggen eller i e-mails. Ni som känner oss vet att ni inte behöver oroa er. Vi är envisa och driftiga som två idioter och vi klarar av det mesta förr eller senare och på ett eller annat vis.

Vi har sedan vi startade bloggen fått många e-mails från folk som uppskattar att vi skriver så som det verkligen är, och inte bara lägger upp redigerade vykortsbilder av paradiset. Jag tror att de som mest uppskattar det är dels de som känner oss, som saknar oss och som vill veta hur vi har det, och dels långseglare inklusive de som kanske förbereder en liknande resa och vill ha en realistisk skildring.

Om ni visste hur många gånger som vi sagt att ”om tio år kommer vi att skratta åt detta elände” eller ”om tio år kommer vi bara att komma ihåg det som var bra”. Sådant är livet. Men ibland känner man sig nedtyngd av motgångar – även om man vet allt detta. Och på vår blogg skriver vi precis vad vi vill. Det är fritt fram att läsa den om man vill och av vilken orsak som helst.

Visst har vi mest bara välfärdsproblem, det är vi ytterst medvetna om. Vi känner knappt någon svensk som har några andra problem. Visst finns det folk som har cancer och annat som vi kan komma överens om är allvarligare än det vi klagar på. Men vår blogg är inte vårt bidrag till tävlingen ”Dem det är mest synd om 2011”. Och det är ju inte heller så att vi aldrig har haft värre problem i våra liv än att solen skiner för starkt på den 16:e breddgraden.

Men detta är definitivt inte en semester. Det är ett liv. Många kanske förknippar utlandet med semester, men detta är en vardag – även om det är långt från ”ekorrhjulet”. Det är en berg-och-dalbana. Ibland hårt. Ofta så underbart som det vi beskrev att vi upplevde med delfinerna häromdagen.

Nu har vi varit här på Trinidad i en vecka. Det är hett, vi ligger på svaj 100 meter från två nattklubbar som har turats om att hålla hela familjen vaken under nätterna. Varje dag har vi slitit som djur på flera fronter; med att hålla kontakt med mäklare mm för att sälja Mazarin. Med att kolla den båt som vi varit intresserade och undersöka priser och möjligheter för det som behöver fixas på den. Med vardagslivet i 35 graders värme med att underhålla en 1,5-åring, handla, diska, tvätta och leka.

Vi har känt oss så slukörda, så trötta. På flera år har vi inte haft semester utan konstant fix med Mazarin. Under det senaste året har vi jobbat så förbannat hårt med båten och att sälja lägenheten och att komma iväg och vi har ännu inte kunnat bara slappna av. Som ni vet har det varit generatorer och postpaket och fan och hans moster som gjort att vi inte varit helt fria. För att inte tala om alla de små detaljer som vi inte ens orkar skriva på bloggen om.

Efter att ha kollat på båten tre gånger; först en kort titt, sedan en tur ut på sjön med ägaren och sedan en grundligare genomgång har vi nu gett ett bud baserat på att det var en hel del att åtgärda men vi har inte fått ett accept på det.

Så nu åker vi nog snart härifrån. På Costa Rica finns en del båtar i samma stil som den vi tittade på nu; ganska tunga båtar med massor av stuvutrymmen och redan utrustade med sådant som långseglare behöver; stora tankar, elgenerering mm. Men hur ska vi komma dit nu mitt i orkansäsongen?

Nu är så trötta och önskar bara att något kunde funka som det ska i en vecka så att vi får lite vila. Inga sömnlösa nätter, ingen stress över båtköp och pengar, inga oväder och ingen trinidadiansk administration. Over and out.