Så beskrev vår kompis Pär seglarlivet i Västindien. Och så är det. Så fort man är utom synhåll från andra människor; nere i båten eller ute på öppet vatten, så klär man av sig. Det är varmt; alltför varmt när det är soligt och vindstilla, och lagom varmt på kvällen och natten. Vi tänkte på det igår när vi lämnat Union Island och det var mulet och blåste friskt men vi ändå satt nakna ute när det skymde. Innan vi avseglade drömde vi om det vi hört om; nattpass som man sitter av i bara bikini. Men även det känns som onödigt mycket kläder när man är här.
Nu är vi på Trinidad, vår resas trettonde nation. När vi skulle lämna Union Island i måndags morse så kom en squall, ett litet oväder, med kulingbyar, ösregn och åska. Vi hade tydligen ankrat på en stenig plätt för vi draggade ett tiotal meter och det kändes lite dramatiskt innan Brucet fick tag och grävde ner sig på nytt. Vi väntade någon timme extra och drog sen iväg vid halv tio då det lugnat sig.
Först gick seglingen innanför Carriacou bra, men när vi skulle ut österut för att gå söderut på lovartsidan av Grenada så var det kämpigt att gå emot både vind och strömmen som där är upp emot 3-4 knop stark. Inte så sällan gick det i noll knop framåt. Havet är ofta riktigt stökigt med plättar av stilla vatten ömsom med plättar som ser ut som ytan på en proppfull laxodling omväxlat med områden med vågor från alla håll.
Vi led så klart av att stå still och stampa men skämtade också om att det var som att göra en Svensk Klassiker – fast som att cykla runt Vättern på en trehjuling, att simma i Vansbro iklädd riddarrustning, springa runt Lidingö i slalompjäxor och åka Vasaloppet i längdhoppningsskidor vallade med gödsel. Vi funderade på att banga och nöja oss med att komma till Grenada, men bet ihop i förhoppningen om att karma på något sätt skulle jämna ut eländet och belöna oss med tur senare. Och vi kom ju fram efter 37 timmar, bara ett par timmar senare än vad vi trott innan vi stack.
Här är en bild på Trinidads dramatiska norra kust.
Vi funderade på om vi nu nått vår resas fjärde kontinent och kollade i vår Atlas men det visade sig att hela Karibien inkl Trinidad tillhör Nordamerika. Så hittills har vi ”bara” besökt tre kontinenter; Europa, Afrika och Nordamerika. På bilden nedan ser man i alla fall Sydamerika i form av Venezuela som är den landtunga som är längst bort i bilden, öarna hitom tillhör Trinidad. Nu känns Hugo Chavez nära, det är inte längre ”någon annanstans” utan ett stenkast bort.
För bara ett par år sedan var det så att Venezuela var ett populärt cruisingområde och Colombia seglade man en omväg runt. Nu har det blivit tvärt om. Det har till och med talats om enstaka piratöverfall (av fattiga pirater i små båtar, inte riktigt i paritet med Somalia) som slagit till nära Trinidad och att cruisers åkt i konvoj. Äsch, vi tog det med en nypa salt men tyckte väl ändå att det var skönt att komma fram i dagsljus.
Välkomstkommittén bestod istället av en flock stora delfiner som simmade runt båten i en halvtimme.Jag och Marcus turades om att stå framme i fören. Jag lade mig ner och stack ut överkroppen under pulpit och hade huvudet bara ett par dm över vattenytan. De stora djuren simmade hela tiden helt nära, så att jag nästan kunnat snudda dem med min hand. Ibland simmade de på sidan för att ta en ordentlig titt, ibland simmade de bort en bit och hoppade. Det var underbart och vi bara skrattade.
Någon timme tidigare hade vinden dött och vi passade på att bada innan vi slog på motorn och nu funderade vi på om det hade varit säkert att göra samma sak med delfinerna runt båten. Vad tror ni?
Men Davy, John Silver, Barbarossa o. Co. kvävde sin tribut i alla fall. För det visade sig att Marcus flaska med English Harbour Rum hade slagits sönder i skafferiet, eftersom det var slarvigt stuvat. Vi fick torka upp romen med en disktrasa och skölja ut i havet och det var lite sorgligt.
Vi lade till i Scotland Bay eftersom mörkret närmade sig och vi var trötta. Scotland Bay är en djup och smal vik mellan höga berg, lite som en mini-fjord. Här finns det både apor och papegojor som bidrar till mörkrets ljud. Stora rovfåglar cirkulerar över klipporna.
Mangrove och sand avlöser varandra längs stränderna och myggnät är ett måste för att kunna sova. Marcus och Fox tog en roddtur medan jag plockade undan i båten och fixade middag.
I viken låg tre andra segelbåtar och en kort stund efter att vi slängt i ankaret kom en jolle fram. Det var en man från Belize, hans fru från Honduras och deras dotter. Vi pratade ett tag om båtar och resor och allt möjligt. De ville bara säga hej och snacka lite. Som sagt; man träffar så mycket fascinerande och trevliga människor ute i världen.
Jag ska bara berätta kort om en annan person vi träffade, på Dominica. Vi tog en kvällspromenad mot Fort Shirley som ligger på kullen norr om vår ankringsplats utanför Portsmouth och som försvarade staden. Det byggdes på 1600- och 1700-talet och lämnades i slutet av 1800-talet. Men när vi kom till grinden kom vi på att vi inte tagit med oss våra passerkort till nationalparkerna som vi köpt, så vi vände om, lite snopna. Vi mötte då ett par unga amerikaner som vi hejade på och jag ryckte på axlarna och sade lite skrattande som det var. ”Men häng med mig, det är inget problem att komma in” sa killen då. Det visade sig att han är doktorand inom arkeologi, bor i Fort Shirley och forskar om de svarta slavar som jobbade på fortet och som man faktiskt inte vet så mycket om. Vi pratade bara en liten stund, det hade varit kul att veta mer, men de hade inte tid att prata just då.
Appropå att heja… I små samhällen hejar alla på varandra, och även på oss. Det känns för oss urstockholmare ibland lite konstigt när en vilt främmande person på ett helt nytt ställe säger hej bara för att man passerar varandra på gatan, men det är ju ganska trevligt också. Så vi tar seden dit vi kommer och hälsar ofta först. Men något vi märkt är att bleka vita turister ofta hälsar på oss trots att de inte hälsar på den svarta lokalbefolkningen. Som om vi skulle ha något gemensamt bara för att vi är vita – trots att vi kommer från olika länder, olika bakgrunder och olika generationer. Tja, kanske stämmer det till viss det, men det känns faktiskt himla konstigt när det sker.
Och appropå slavar och diaspora så är Trinidad ett land där det finns en stor del indier. När slaveri och tvångsimport av afrikaner förbjöds 1834 började det brittiska samväldet, som Trinidad tillhör, att importera fattiga indier för att jobba på sockerrörsfälten här. Det var ofta i form av ”indentured servitude” och bara ett knappt pinnhål högre än slaveri. V. S. Naipaul kommer från denna folkgrupp. Enligt vår atlas består Trinidad idag av 40% indier, 38% afrikaner, 21% mulatter och 1% övriga, som ofta lever relativt åtskilda och det finns rasmotsättningar.
Igår åkte vi alla fall in till Chaguaramas där amerikanerna förr hade en stor flottbas och som nu är ett centrum för fritidsbåtindustrin. Vi clearade in (d.v.s. anmälde officiellt till tull- och immigrationsmyndigheterna att vi uppehåller oss i landet) och puttrade sedan vidare till TTSA där vi ankrat. Vi räknar med att vara här i alla fall en vecka eller två, innan vi antagligen drar norrut till Grenada, kanske via Tobago om vädret tillåter. Här är det nämligen betydligt fuktigare och varmare än där och inte heller speciellt vackert, så vi stannar inte längre än nödvändigt.
Våra rumpor är nu finniga och ömma efter att ha suttit på saltvattenblöta sittbrunnsdynor under den senaste dryga veckans långa etapper. Det kallas av cruisers för ”babianarsle” och är ett välkänt fenomen. Så vi ser fram emot att vara här ett tag nu och att kunna ta dagliga promenader. Fox kommer också att uppskatta det. Som vanligt var det svårt att hålla honom nöjd under de här två dagarnas segling, när man själv egentligen saknar energi och lust att göra annat än att ligga i lä och läsa en deckare för att få timmarna att gå. Sista kvällen på seglingen hit bestod kvällsnöjet av en burk med konserverad majs som Fox matade mamma och pappa med, med hjälp av händerna. Ibland krävs det inte mycket för att göra en 1,5-åring nöjd – ibland är det hopplöst svårt.
Igår blev vi bjudna ombord på en båt som lämnade USA:s västkust för 22 år sedan och nu äntligen snart har seglat ett helt varv runt jorden. De tänkte också att de bara skulle vara borta i 4-5 år… Det var skönt att prata med erfarna cruisers som hade många goda råd, och eftersom de har tre barn och nio barnbarn kunde vi prata lite om föräldraskap också. Det var supertrevligt. Senare idag ska vi gå och handla, sedan tvätta kläder och ta en sötvattendusch här på segelklubben som vi ligger på svaj utanför. Sedan vi lämnade Las Palmas för ett halvår sedan har vi bara duschat två gånger: dels på Kap Verde och dels i Point-a-Pitre på Guadeloupe. Det ni!
